Grytten, Frode. Sommaren är inte att lita på
Är ”Sommaren är inte att lita på” en ovanligt vanlig deckare eller ovanligt ovanlig? Läs den själv och bestäm själv!
Värmen ligger tung över den lilla norska staden Odda. Fabriken har lagts ner och hela samhället är hotat. Bara kommunalrådet har framtidstro.
Ett lik hittas? Ett rasistbrott, eller är det galna hemvärnsmän, som ligger bakom?
Journalisten Robert Bell åker runt i sin illaluktande Volvo, som ensamma hjälten. Han förstår, efter lite hjälp, sammanhangen, men kommer någon att tro honom?
Andungar dör, en efter en, likt i ”Tio små negerpojkar” och Robert är hopplöst förälskad i den ouppnåeliga Irene, som dessutom försvinner en dag. Bra samhällsskildring av en nedmonterad stad, bra, kanske lite korthugget språk, bra översättning, men flyktingar bor väl på en förläggning inte på en mottagning? /Eva Eriksen
Finns titeln inne?
Henschen, Helena. Hon älskade
Hur kan det vara så intressant att läsa om kvinnor runt förra sekelskiftet? Om hur de kämpade för fred och frihet och för kvinnlig rösträtt. Är det för att det har hänt så lite på hundra år?
När Signe Thiel dör 1969, drygt 85 år gammal, ärver sondottern Helena Henschen sin farmors efterlämnade brev, dagboksanteckningar, sparade papperslappar och bandupptagningar. Med hjälp av dem kan Helena rekonstruera Signes dramatiska liv; Signe skiljer sig från två män, får sex barn och älskar passionerat en tredje gift man under resten av livet. Hon tar del i kvinnokampen, reser som ung runt i Tyskland med Ellen Key (ständigt denna Ellen Key!). Signe upplever både första och andra världskriget, och som judinna oroar hon sig för sina barn ute i Europa 1938-39.
Jag sträckläser verkligen ”Hon älskade”, men ibland störs jag av blandningen mellan dokumentär och roman, vad är sant och vad sker i författarens fantasi? Det känns som Helena Henschen har stoff till många fler romaner / dokumentärer t ex om sin pappa Anders, eller om farfar Folke, nazisten, som var gift med en judinna. Och varför grälade Signes barn så, efter hennes död? /Eva Eriksen
Finns titeln inne?
Dammann, Erik. Framtiden i våra händer
Vi människor i de rika länderna har en till stora delar falsk världsbild, hävdar Dammann. När vi ska bedöma huruvida samhället är på väg i rätt eller fel riktning utgår vi bara från oss, alltså överflödsländerna. Vi försöker inbilla oss att vi är på rätt väg och att vi (de rika) är ”värda” vår höga levnadsstandard och att fattiga människor/länder halkat efter på grund av lathet. Dammann visar att vårt överflöd historiskt bygger på exploatering av länderna i syd. Denna exploatering fortsätter idag och fattiga människors lidande är alltså en given konsekvens av vår egen livsstil, som bygger på tillväxt, konsumtion och egennytta. Politiska strukturer ser till att snedfördelningen består/ökar. Bilden av vårt kapitalistiska samhälle som ska ”rädda” de fattiga avslöjas obarmhärtigt av Dammann som hyckleri. Han visar också hur levnadsförhållandena verkligen ser ut i syd där exploateringen sker, levnadsförhållanden som gäller för kanske halva mänskligheten, en mer sann världsbild. Här svälter och dör barn som flugor, här är fattigdomen och bristen på makt över sina egna liv ofattbar. Dammanns bild av världen fråntar ”oss” (överflödsländerna och dess människor) all värdighet. Han visar också vad som verkligen skulle krävas, om vi menade allvar med detta att ta vårt historiska ansvar. Han skriver: ”Det är inte ekonomiska resurser vi lider brist på, utan viljan att använda dem till annat än vår egennytta.”
Men Dammann är ändå optimist. Han ser ett stort antal människor som vill vrida utvecklingen rätt, han ser begynnande tendenser till systemdebatt och han menar att vi kan göra något åt det som är galet och att det ligger i vårt eget intresse att göra det. Med en solidarisk livsstil kommer vi att kunna närma oss ett liv med mer livsglädje och med större meningsfullhet. Boken Framtiden i Våra Händer ledde till en stor folkrörelse i flera länder på 70-talet, en rörelse som lever kvar än idag och representerar något sorts hopp, även om rörelsen idag för en tynande tillvaro (med alltför få medlemmar). Även om boken skrevs för mer än 35 år sedan är den ständigt brinnande aktuell./Ulf Adolfson
Finns titeln inne?
Bresky, Tomas. Kodnamn Mikael. Spionaffären Enbom och kalla kriget.
Julaftonen 1951 berättar den före detta journalisten Fritjof Enbom för sina hyresvärdar att han under kodnamnet Mikael, är en centralfigur i en spionliga som lämnar uppgifter till Sovjetunionen. Hyresvärdarna tar kontakt med polisen och Enbom häktas. "Affären Enbom" kom att bli det största spionmålet någonsin i Sverige. Sju personer åtalades och sex av dem fälldes. Två av de åtalade fick livstids straffarbete.
När Tomas Bresky 1983 läste i tidningen om Fingal Lennerlid, som för fjärde gången begärde resning blev han intresserad. Bresky hade då aldrig hört talas om Enbomsaffären, men blev nyfiken och började forska och märkte snart att det fanns väldigt många obesvarade frågor.
Tomas Breskys efterforskningar leder fram till att det är mycket i den här historien som inte stämmer. Något som även Stellan Bojerud, forskare vid försvarshögskolan, kommit fram till i sin nyutkomna bok "Livstidslögnen". Bresky berättar i "Kodnamn: Mikael" om de kraftiga reaktioner, som kommer fram så fort domarna i Enbomsaffären diskuteras. I "Kodnamn: Mikael" möter vi i intervjuer många som var med på den tiden, bland annat agenten vid KGB:s utrikesspionage Vladimir Karpor och förhörsledaren kriminalkommissarie Gunnar Isaksson och hör deras syn på saken. Bresky väcker i "Kodnamn: Mikael" allvarliga frågor om stämningarna under det kalla kriget och om förhållandena mellan människor i vårt "idylliska" svenska femtiotal. /Karin Engström
Finns titeln inne?
Forbes, Elena. Dö med mig
En välskriven, ny engelsk deckare med sympatiska, men lite komplicerade poliser. Poliserna Mark Tartaglia och Sam Donovan är båda ensamstående och därför öppna för kontakter med mer eller mindre lämpade personer. Bra språk, bra flyt, oskyldiga offer, oftast unga kvinnor med självmordstankar, en psykopatisk och/men karismatisk mördare och en spännande upplösning. Då och då små antydningar och spår, så vi läsare kan känna oss intelligenta. Dessutom är det inte fullt så mycket dimma och misär som i många andra brittiska kriminalromaner.
Nu väntar jag bara på nästa bok av Elena Forbes, den lär vara på gång! / Eva Eriksen
Finns titeln inne?
Norén, Lars. En dramatikers dagbok
Vet du vad som väger 1366 g och är 6 cm tjock? Jo det är Lars Noréns bok med dagboksanteckningar från augusti 2000 till juli 2005.
Men kan man skriva lästips om en bok som man bara läst en tredjedel av? Jag undrar verkligen hur många läsare det finns, som läst hela??? Boken är inte alls tråkig, men bladen är tunna och så många och det finns ju väldigt många andra böcker som väntar.
Det känns som man kliver ner i ett Norénskt bad, när man läser. Ibland är badvattnet varmt och lugnande, men ofta kallt, med små vassa isbitar och då och då dyker en slemmig manet upp. Vi får följa Lars Norén då han försöker få barn, eget eller adopterat. Vi följer honom, när han försöker bryta upp från sitt äktenskap, eftersom han blivit häftigt förälskad i en ung kvinna. Han rollbesätter nya uppsättningar, han tränar sin kropp och odlar sin trädgård. Visst är han elak ibland, och inte särskilt konsekvent, men han är mänsklig: t.ex. blir han barnsligt stolt, när hans namn nämns i en fransk film. Själv blev jag glad när det inte var någon kö på boken och jag kunde låna om den flera gånger. Tyvärr är det ju ingen bok man tar med sig på resor eller läser i sängen. /Eva Erikson
Finns titeln inne?
Ragde, Anne B. Vila på gröna ängar
Inte kan väl den norska författarinnan Anne B. Ragde mena på allvar, att vi inte ska få läsa mer om Torunn och hennes farbröder Margido och Erlend? Det var faktiskt ännu mer givande att läsa bok tre om gården Neshov, när man efter teveserien kunde se personerna framför sig och den lantliga, ganska förfallna miljön i Norge och jämföra den med den exklusiva etagelägenheten i Köpenhamn.
Hur ska det gå för Torunn, den numera inte helt unga Osloflickan?
Har hon hittat sin plats på jorden? Och sin man?
Och hur ska Erland och hans krumme klara sin nya föräldraroller?
Läs. Vila på gröna ängar och hoppas på fler böcker om Torunn o co av Anne B. Ragde! Det är ofta både tragiskt och komiskt och alltid mänskligt, vacker natur, födelse och död, kärlek och om inte hat, så i alla fall förakt. Dåtid, nutid och framtid, allt detta finns i Vila på gröna ängar! /Eva Eriksen
Finns titeln inne?
Hill, Reginald. Främlingars hus
Jag måste erkänna att jag hade svårt att komma in i Reginald Hills nya thriller : Främlingars hus. Det var mycket nordisk mytologi, gamla religionsstrider och matematik av den högre skolan. När dessutom två huvudpersoner hade samma namn och den ene var en ung godhjärtad präst, som dött för femtio år sedan och den andra en rödhårig, pojkliknande australiensiska av idag, blev det inte lättare.
Folk föll ner från kyrkstegar, föll ner i det hemliga, underjordiska hålrum, spöken dök upp och barn hade blivit med barn.
Men plötsligt öppnade sig boken för mig, mysterierna i den lilla byn Illthwaite, både gamla och nya klarnade alltmer, kärleken blomstrade mellan det omaka paret Mig och Sam och det blev som vanligt ett nöje att läsa Reginald Hill. Denna gång utan de gamla parhästarna Dalziel och Pascoe, som förekommit i tidigare böcker./Eva Eriksen
Finns titeln inne?
Larsson, Åsa. Till dess din vrede upphör
Åsa Larsssons senaste roman är bara så otroligt bra! Bra språk, bra personteckningar, särskillt kvinnoporträtten dröjer sig kvar, bra bilder. Alltifrån ungdomarna Wilma och Simons död under isen, till den gastkramande upplösningen, där isen återigen spelar en viktig roll, håll intresset och spänningen vid liv.
Jag måste också erkänna, att jag fick tårar i ögonen, när det mesta var uppklarat och byns forne skräck sjöng ”Barnatro” i fängelset.
Både polisinspektör Anna-Maria Mella och kammaråklagare Rebecka Martinsson får diverse blessyrer och blåmärken under resans gång. Precis som i Reginald Hills främlingars hus är det gamla händelser i en avlägsen by som påverkar nutiden, många vet, men ingen törs avslöja något. Spöken uppträder, tipsar och manar på och en av huvudpersonerna är precis som hos Hill en duktig matematiker. Åsa Larsson har ett fantastiskt nyskapande språk, oftast ganska korta, norrländskt (?) kärva meningar: t.ex. ”Isen sjunker. Vattnet stiger. Rebecka blir blöt”.
Att sedan en central scen under andra världskriget utspelar sig på Gültzauudden i Luleå, där jag själv svärmade några år senare, gör ju inte boken mindre intressant för mig. Och över allt och alla svävar korparna… /Eva Eriksen
Finns titeln inne?
