Arkitektur och byggnadsstilar
Nyklassicism
Stilidealet var vanligt under slutet 1700-talet. Inspirationen kom från antikens arkitektur och byggnaderna präglas av symmetri, regelbundenhet och dekorativa inslag.
Husen har en ren och enkel utformning. Ljusa färger prioriteras och portar markeras ofta i klassisk stil.




Jugend
Jugendstilen som i Frankrike kallas för Art Nouveau utvecklades kring slutet av 1800-talet som en motreaktion mot alla de historiserande stilarna som kopierade gamla stilar.
Husen fick ofta runda, mjuka former samt brutna tak och fönsterkupor. Övre delen av fönstren har ofta små spröjs. Även dekorationer med växtmotiv kan förekomma runt fönster, portar och dörrar.
Nationalromantik
Nationalromantiken tog över när intresset för jugend gått över i Sverige. Inom nationalromantiken sökte man efter lokala och nationella traditioner vilket gör att husen har olika stil beroende på land. Några kännetecken är tunga, borgliknande fasader, småspröjsade fönster, balkonger med smidesdetaljer och branta, ibland brutna, sadeltak med fönsterkupor.




1920-talsklassicism
De klassiska dragen blir återigen dominerande. Stilen kallas även för swedish grace och swedish modern. Arkitekturen präglas av symmetri och enhetlighet. Fasaderna är putsade i mättade kulörer och dekorationerna är ljusa och strama.
Funktionalism
Funktionalismen slog igenom i Sverige med Stockholmsutställningen 1930. Husen skulle formas efter teknisk och funktionell analys utan estetiska överväganden, man ville slå sig fri från tidigare satta ramar och sätta människan och funktion i fokus. Byggnaderna kännetecknas ofta av enkla, rena fasader utan utsmyckning och fönster utan spröjs.




Folkhemsarkitektur
Under den tidiga efterkrigstiden präglas stadsbyggandet av demokratiska synsätt, där moderna bostäder och en god stadsmiljö ska vara tillgänglig för alla. Kännetecknande är flerbostadshus med rumsskapande innergårdar, där varje lägenhet har egen balkong. Fasaderna är ofta i tegel, gult eller rött, eller med puts.
Postmodernism och eftertanke
Postmodernismen är på många sätt en reaktion mot modernismen. Nu söker man återigen bland klassiska och historiska stilelement. En reaktion mot rivningar och den ovarsamhet mot äldre miljöer som präglat efterkrigstiden växer fram.

